Dental radiografi uppfanns 1896, bara ett år efter upptäckten av allmänna röntgenstrålar. Det var banbrytande för bildunderstödd diagnos inom dentalindustrin.
Den tyske tandläkaren Otto Walkhoff tog den första röntgenröntgen någonsin av mänskliga tänder med en fotografisk glasplatta. Singelexponeringen varade så länge som 25 minuter. För första gången kunde läkare observera inre tandstrukturer inklusive tandkaries och rotmorfologi. Detta genombrott övergav helt den gammaldags diagnosen som enbart förlitade sig på manuell erfarenhet.
Nyckelutvecklingstidslinje
1920-talet: Tandröntgenapparater i kompakt storlek lanserades och populariserades gradvis på privata tandvårdskliniker.
1980-talet: Digital dental radiografi kom till, vilket minskade strålningsexponeringen med över 80 procent.
Efter 2000: Cone-Beam Computed Tomography (CBCT) fick stor användning och gav tredimensionella vyer av tänder och käkbensstrukturer.
Den vanliga tandröntgen i små storlekar på moderna kliniker hänvisar till den periapikala filmen för entandsinspektion. Däremot fångar panoramaröntgenbilder hela tanden i ett skott. Dentala bildtekniken fortsätter att utvecklas. Många avancerade tandkliniker använder nu intraorala skannrar för att bygga 3D-tandmodeller utan röntgenröntgen.
